Tiina Edring

När jag var liten ville jag bli arkeolog. Många år senare hade jag en examen i arkeologi och en i etnologi. Karriären som jag hade längtat efter innebar att jag periodvis jobbade i olika arkeologiska projekt, mixade det med skribentuppdrag, åkte land och rike runt för att dokumentera seminarium och konferenser och inte minst att mingla... Mellan uppdragen jobbade jag i olika butiker. Så småningom jobbade jag mer inom retail som dekoratör, ansvarig, chef, rådgivare, V.D och entreprenör och inte alls inom den antikvariska sektorn. Det gick en massa år och idag jobbar jag som värderare i en välgörenhetsorganisation, vilket naturligtvis passar en nörd som gillar gamla prylar. Men jag har aldrig övergett arkeologin trots att den inte har försörjt mig. Arkeologin är en del av mig.

 

Jag började rista runor för att många upplever att de är fula, har hamnat i fel händer, tillhör fel grupper i samhället, är politiskt laddade. Så behöver det inte alls vara, tänker jag. Dessa vackra, mystiska lämningar som endast finns i ett begränsat antal och är helt unika tillhör faktiskt oss alla och den här platsen på jordgloben, oavsett vem som lever här för ögonblicket. De tillhör oss under vår livstid, sedan tar nästa generation över. Vem vet vilket värde lämningarna har för framtiden? 

 

Jag ristar runor från autentiska runstenar och gör också egna tolkningar av Fenrisulven, Midgårdsormen och andra fornnordiska väsen på gamla återvunna brädor, drivved eller på små askar och andra ting där det passar. Det är mitt sätt att hålla ett kulturarv levande. 

Att jag tycker att det är roligt, intressant och utmanande gör ju inte saken på något vis sämre. 

​

Tiina 

​