För att någonting skall kunna klassas som ett kulturarv måste det finnas någon som identifierar sig med det. Vår identitet bygger på tillhörighet och avgränsning genom sådant som genus, religion, kultur, nationalitet och historia. Det förflutna skapar identiteter och identiteter skapar en kontaktyta med det förflutna.
Kulturarv måste hållas vid liv och detta sker antingen spontant, eller med hjälp politiska påtryckningar, men framförallt genom att det brukas av någon. Det finns en hel del svenska kulturarv som väldigt många svenskar identifierar sig med, som används och omhuldas. Det betyder inte att alla som bor i Sverige identifierar sig med samma saker. Eller att alla kulturarv som finns inom landets gränser är svenska. Kulturarven anses utgöra en viktig faktor för ett lands identitet. De länder som lockar flest turister har en tydlig identitet där kulturarvet spelar den mest avgörande rollen. Ett land utan kulturarv vore helt enkelt inte lika intressant, det har ingen själ.
Bilden av Sverige skall förstås som en mångkulturell demokrati i en global värld. Man använder sig flitigt av en föreställd gemenskap grundad på en defekt och hårt kritiserad värdegrund. Detta genomsyrar hela samhället. Svenska arkeologer har idag en skyldighet att påvisa mångfald i kulturarven, eftersom arkeologer jobbar på uppdrag av staten. Vad som anses vara svenskt kulturarv är många gånger diskutabelt och mynnar inte sällan ut i det eviga tjatet om kåldolmens, midsommarstångens, eller jultomtens ursprung. Som om ursprung var den självskrivna faktorn. Varje år sitter tiotusentals svenskar hemma i soffan på nyårsdagen för att titta på den uråldriga filmen om riddaren Ivanhoe (med ett alldeles för litet svärd). Det råder ingen tvekan om att den inte har ett svenskt ursprung. Men det är en unikt svensk tradition att genomlida den. Lyssna därför inte när någon påstår att allt som vi tror är svenskt egentligen härstammar "någonannastansifrån". Det är nämligen av marginell betydelse. Man har ifrågasatt vem som i själva verket är svensk, som om även själva svensken är en social konstruktion, utan verifierbara genmolekyler, att allt kommer utifrån och att vi alla är från Afrika.
Jag kan förstå att tanken på ett svenskt kulturarv som hänvisar bakåt i tiden är svårligen förenad med den mångkulturella hägringen. Eller att det känns barockt att många av dagens svenskar har lättare för att identifiera sig med det vikingatida folk som levde här för 1000 år sedan, än att identifiera sig med sin granne med ursprung från någonstans i Mellanöstern. Jag förstår att man kan betrakta detta som ett hinder för samhällsutvecklingen och att det behöver diskuteras. Men utesluter det ena verkligen det andra? Är vi inte mer komplexa än så? Eller leder dekonstruktionen av det gamla synsättet till att det skapas nya förenklade föreställningar om vilka svenskarna är? Måste vi kunna identifiera oss med vår granne- och den med oss?
När lösningen är att försöka dekonstruera den svenska uppfattningen om sitt kulturarv, en del av deras identitet- vad är det man förväntar sig av resultatet? Vad kommer ut på andra sidan? När man för något år sedan försåg en svensk folkdräkt med en islamisk slöja, förvandlade man folkdräkten till ett ifrågasättande. En provokation för en del. Ett bejakande av mångkultur för andra. De som uppskattade mixen, behövde inte nödvändigt identifiera sig med den. Fanns det överhuvudtaget någon som gjorde det? Mycket har förlorat sin oantastliga status i mötet med den mångkulturella kulturarvspolitiken. Men människor kan inte bara låta politiken styra över deras huvuden. Att exempelvis debattera Luciafirandets varande är kanske ett sätt, men för ett långsiktigt bevarande måste traditionen hållas vid liv. Att invänta politiska beslut i frågan är kanske i det ängsligaste laget. Ändå är det så det oftast tycks fungera. Om man frågar mig är det bättre att skrida till handling. Vänta inte på tillåtelse. Använd ditt kulturarv.