Under 1800-talet och nationalromantiken gjordes politiska ansträngningar för att skapa en känsla av att vara "svensk". Att vara svensk var unikt och fantastiskt; ett språk- ett folk- en nation. Svenska kulturarv av riksintresse lyftes fram, allt från gamla byggnader, till landskap eller gamla spelemän. Det blev modernt att använda sig av ordsammansättningar som började med "national"; nationalsång, nationalmuseum, nationaldjur, nationalrätt och så vidare. Svenskarna homogeniserades med hjälp av kulturarven. Svenskens förfäder fick förnyad status, även för dem som inte hade stamtavlor och fina namn. Fattig, rik, hög eller låg- det spelade ingen roll, för alla ingick i den nationella gemenskapen som hade sitt djupaste rotfäste i något så fantastiskt som vikingatiden. Var och en kunde stoltsera med att vara svensk, man blev någon, inte bara något. Själva identitetsbegreppet var nytt, förhållandevis outforskat och spännande. Det fanns inget identitetsbegrepp före Freud. Det betyder inte att folk inte hade några identiteter före Freud, utan enbart att de inte hade ett begrepp för jagets och individens varande. Det fanns ju även en tid då det inte heller fanns ett ord för "musik", men musik existerade lik väl. Lika rätt som det var att känna stolthet över nationen då, ungefär lika fel betraktas det idag. När man läser nationalromantikens pompösa historieskrivning är det enkelt att avspisa den. Men man bör göra det med viss försiktighet, som regeln är.
Man skriver ständigt om historien och varje gång är man lika övertygad om att nu blir det minsann rätt. Den nationella identitet man en gång skapade passar inte längre in i det moderna samhällets idémassa. Man kan ju inte låta folk springa omkring och identifiera sig med vikingen på 2000-talet.
Från myndighetsantikvariskt håll har man ställt frågan: vad kan vi göra för att förnya synen på vad som är svenskt kulturarv? Kan vi dekonstruera den föråldrade nationella identiteten? Jag gissar inte när jag menar att svaret på den senare frågan är ett kort "ja" eftersom stora delar av svenskt kulturarv, exempelvis den delen med vikingarna, trots allt bara ses som en politisk konstruktion med nationalistiska rötter. Det man har gjort förr kan man göra i gen, med den stora skillnaden att de flesta människor under 1800-talet hade knappa tillgångar vad gällde information och på så vis var betydligt lättare att fostra än dagens svenskar.
All historia som skrivs speglar sin samtid och har alltid gjort. Nutiden är inget undantag. För att förstå historia, måste man förstå tiden då den skrevs ner. Att all nationalistisk historia är skev betyder inte att den är värdelös. Att de kulturarv som människor knutit an till enbart skulle vara en politisk konstruktion är inte heller hela sanningen. Vikingen är ingen myt även om den präglades av dåtidens nationalromantiska anda, politiskt, kulturellt och vetenskapligt.
Nutidens perspektiv präglar nutidens historieskrivning. De politiskt färgade ambitionerna att fostra svensken med hjälp av kulturarv är precis lika omfattande i dag, som de var under nationalromantiken. Man bör fundera lite över vilka syften och vilka drivkrafter som ligger bakom dekonstruktionen av vårt kulturarv och vilka perspektiv som färgar samtidens sanningar.
Även om vi slarvigt pratar om "vikingatiden", så har det aldrig funnits något folkslag som kallade sig "vikingar". Fredrik Svanberg i Sverige i Tiden- Historier om ett levande land:
Ett påstående som stämmer lika väl som att det aldrig funnits något folkslag som kallat sig Indianer.